Det är fortfarande tunnsått...

...med starka kvinnliga artister som både skriver och framför sin musik själva i detta land. Kanske är det därför som försöken att etikettera Gina varit så många och så skiftande. Det enklaste har varit att göra jämförelser med andra kvinnliga storheter, men ur denna norrländska tar ständigt nya intryck form. Ur sina möten och avsked med människor och genom skarpa betraktelser, skapas hennes musik - och går sin egen väg. Den liknar ingen annans.

För att göra en återblick av Gina Jacobi som person, får vi börja i den jämtländska byn Hammerdal, där hon föddes. Redan som två-åring upptäckte släktingar att hon kunde "ta ut bitar" från radion. När hon var fem flyttade familjen till Sundsvall, varvid hon då sattes i privat pianoskola och sedan under 11 års tid fortsatte att att ta lektioner.

Hennes musikaliska influenser ligger nära både den klassiska musiken och den svenska folkmusiken men hon upptäckte också många av de stora rockgrupperna under 70-talet, som till exempel Sparks, 10 cc, Jethro Tull, Kansas, Genesis, Peter Gabriel, Queen med flera. Hon säger sig alltid ha haft en förkärlek till orientaliska tongångar med sina kvartstons-skalor. Till Ginas absoluta favoriter hör dock den franska duon Deep Forest, kanadensiskan Lisa Dalbello, den norska gruppen Bel Canto samt mer välkända Kate Bush och Alanis Morissette, men på senare år även gruppen Garbage.

Passion för midi- och datateknik
Efter 2 år på social linje, utbildade Gina sig till förskollärare, mest på grund av påtryckningar hemifrån. Hon började också jobba som sådan, men slutade redan efter två dagar. Det var dags för musiken på heltid. Efter att ha startat och mevderkat i ett flertal band i hemstaden Sundsvall, skapades gruppen Rummet. De gav ut LP'n Bagateller på Massproduktion 1985. Året efter gav hon ut den första LP'n i eget namn, Tid & Rum (Silence). Rummet var nu upplöst, även om musikerna var i stort sett desamma som tidigare.

Gina inledde ett samarbete med Roxettes producent, Clarence Öfwerman - mannen som lärde henne "blippa". Passionen för midi- och datateknik var född och LP'n På jakt efter solen kom ut 1988 på Polygram. Det är för övrigt den skiva som Gina själv är mest nöjd med. Nästa steg blev att producera själv och det gjorde hon på LP'n Gå som på nålar 1989, även den utgiven på Polygram. Samma år blev hon också grammisnominerad för albumet På jakt efter solen i klassen Pop/Rock bästa kvinnliga artist.

Arbetade som svensklärare
Efter dessa år av flitigt skivutgivande med efterföljande turnéer, tyckte Gina att hennes musikaliska klädnad blivit för trång. För att få distans till artistrollen började hon arbeta som svensklärare på en nyöppnad flyktingförläggning i Sundsvall. Under den tiden lärde hon känna många nya människor och tog del av deras kulturer. Hon blev nära vän med flera familjer och dessa möten visade sig bli avgörande för hennes fortsatta musikaliska skapande.

Under hösten 1991 - Gina då gravid i sjunde månaden med andra dottern - påbörjades inspelningarna av Det här är bara början i EMI:s studio. En hel del av materialet på skivan, som kom ut 1992, bär tydliga influenser från framför allt Östasien. Tidigare skivor hade i stort sett varit övervägande syntbaserade, men nu släpptes även andra instrument in och mer levande musik trädde fram. Inte särskilt underligt med tanke på att de musiker som medverkade bar välkända namn såsom; Lasse Englund, Backa-Hans, Calle Moreaus från Orsa Spelemän, Jonas Knutsson och många fler.

Tungvrickande språk
Tiden gick och Gina födde sin tredje dotter i maj 1994. Mitt i blöjbyten, amning, dammsugning och matlagning, fick hon en något udda förfrågan. På den förra skivan sjöng hon en gammal persisk folksång, med "traditionellt Jacobianskt" arrangemang. En kurdisk lingvist - Hassan Ghazi - då också bosatt i Sundsvall, hade hört låten och undrade om inte Gina hade lust att sjunga något på kurdiska. Efter sitt arbete på förläggningen hade hon insett att just kurdiskan måste vara det mest besynnerliga och tungvrickande språk som finns.

Till en början skrattade hon avvärjande åt förslaget, men efter enträgna övertalningsförsök från Hassan gav hon med sig och han översatte en av hennes svenska låtar, "Det Svarta Ljuset", till surani-kurdiska. Med hjälp av en kassettinspelning där han läst in texten, och genom att uppfinna ett nytt fonetiskt sätt att markera uttal, spelade Gina in sången till "Rûnakî res", som låten nu hette. Resultatet var enligt Hassan lysande och han började genast översätta fler av Ginas låtar till kurdiska. Hon fick samtidigt kontakt med en kurdisk poet vid namn Herish, vars dikter hon satte musik till.

När hon hade tillräckligt med låtar spelade hon in och släppte kassetten Çarê Seretaye på sitt eget bolag, Major Music under hösten 1995. En lågbudgetvideo med fem av låtarna spelades också in.

Sin egen ljudtekniker
Samtidigt som den kurdiska kassetten kom också Ginas nya svenska CD Alla är, ut på det färska, egna bolaget Gimala Records. Det startades tillsammans med de två gamla skivbolagsägarna och musikrävarna Mats Hammerman (Massproduktion) och Lasse Stålnacke (Pigalle Music), båda från Sundsvall. Gina hade som vanligt gjort allt material, men förutom att hon själv producerade, var hon också till största delen sin egen ljudtekniker.

Alla är genomsyrades av en slags tyngd, en sorgsenhet, vilket kanske inte riktigt var vad publiken förväntat sig. Visserligen har Gina alltid skrivit självutlämnande texter, men på den här skivan var smärtan så tydlig att man kunde gissa sig till att hon försökt "skriva av sig", snarare än att blidka en potentiell publik. Plattan blev inte direkt någon försäljningssuccé, men mitt i mörkret hände något ganska oväntat.

Direkt inför 35 miljoner tittare
Plötsligt började spelningar att droppa in, radio- och tidningsintervjuer gjordes. Hon medverkade i Bryssel vid flera tillfällen i ett populärt underhållningsprogram som via satellit kablades ut till 35 miljoner hushåll. Man gjorde en TV-dokumentär om henne i staden Soleymania belägen i norra Irak. Ja, just det. Det handlade om kurdiskan.
Det var ganska ironiskt - Gina hade i 11 år försökt leva på sin svenska musik, halkade in som på ett bananskal i en ny värld, och där fick hon en helt annan uppskattning för det hon gjorde. Man tyckte det var fantastiskt att hon dessutom sjöng på alla de tre stora kurdiska dialekterna, som i olikhet närmast kan jämföras med svenska, finska och isländska.

Gina har väldigt lätt för att härma uttal, vilket är ganska vanligt när man har musiköra. Många gånger ville människor prata med henne efter något framförande, och ofta blev folk både stötta och förvånade när det visade sig att hennes vokabulär var i stort sett obefintlig. För att presentera sig själv och låtarna fick hon läsa innantill från ett papper, där hon använt sin egen fonetiska skrift.

Music Universal Sundsvall International Culture Project
Efter en tid skrev även viss svensk media lite om den "nya karriären". Tyvärr började rykten florera om att Gina Jacobi numera sponsrades av PKK. Detta retade henne eftersom hon absolut inte ville ta någon aktiv politisk ställning enbart genom sin musik. Naturligtvis ansåg hon att kurderna som folk borde få sitt land tillbaka, men hur det skulle gå till hade hon inga personliga åsikter om.
För att råda bot på vissa missuppfattningar, bestämde sig Gina för att starta ett nytt projekt. Med hjälp av Hassan Ghazis kontakter träffade hon en mängd olika etniska grupper av människor, alla bosatta i Sundsvall. Projektet kom att kallas för M.U.S.I.C.- Project, vilket stod för Music Universal Sundsvall International Culture Project.

Idén gick ut på att låta varje etnisk grupp skriva poesi på sitt eget språk om hur det är att leva i Sverige. Sedan komponerades musik, ibland tillsammans med invandrarna och flyktningarna själva, men i vissa fall enbart av Gina. Inspelningarna gjordes i hennes demostudio. Många av dessa människor hade varken skrivit eller sjungit för ett album tidigare och de blev glatt överraskade att de faktiskt kunde. Arbetet med projektet fortsatte i närmare två års tid eftersom det av olika anedningar försenades (läs pressreleasen).

Första konstutsällningen
I november 1997 hade Gina sin första konstutställning i samband med en konsert i Hassela Kulturkapell. På utställningen visades flera av hennes egna målningar som i många fall hade direkta kopplingar till hennes tidigare låtar.

I slutet av 1997 började Gina åter igen skriva låtar på svenska, vilket hon fortsatte med under våren 1998. M.U.S.I.C. - Project blev klart i maj samma år och resulterade i Jacobi's World som följdes upp av ett antal intervjuer, TV- och radioframträdanden.

Givande samarbete
Under tre gemensamma kulturaftnar i Hassela träffade Gina gitarristen, sångaren och låtskrivaren Johan Wallner från Uppsala, med vilken hon inledde ett givande samarbete. Till en början skedde komponerandet på distans med hjälp av telefoner, postverket och DAT-band, men ganska snart insåg de att det var lättare att arbeta om båda befann sig på samma ort och i samma studio (!) Musiken de skapade bar etniska inslag från bland annat Asien och Afrika, men innehöll även spår av nordisk folkmusik. Nytt var också de medryckande rytmerna och att Gina börjat skriva och sjunga på engelska.

Samarbetet fortsatte under ett par år, men av olika anledningar upphörde det under 1999.

Husägare och reklambyrå
På hösten samma år köpte Gina hus med allt vad det innebar. En ny hemstudio med hårddiskinsplningssystem byggdes upp, varvid ett mastodontarbete med att föra över alla låtar från det gamla systemet, tog vid. Hon startade även reklambyrån Jacobi Media med dåvarande sambon Lia.

Gitarrister - en slit- och slängvara?
Eftersom Gina i sitt tidigare arbete med Johan Wallner, insett vilken betydelse stränginstrumenten haft för hennes musik, inledde hon i februari 2001 ett nytt samarbete med Sundsvallsgitarristen Anders Bergman, från den skivaktuella gruppen The $1000 Playboys. Av olika anledningar upphörde även detta samarbete efter endast två månader, men under denna tid hann de med att skriva flera låtar som planeras vara med på Ginas kommande engelska platta, Like Me.

Under våren 2001 blev Gina kontaktad av Nanne Grönvall, som gärna villle ha henne med i en duett på sin nya CD Alla mina ansikten. Låten hette "Skam" och är lite i samma anda som välkända "Avundsjuk".

I augusti 2001 påbörjades ytterligare ett samarbete med Sundsvallsgitarristen, sångaren och låtskrivaren Carl-Fredrik Jensen. Deras första gemensamma alster blev så "klatchigt" att de beslutade sig för att skicka in låten till Melodifestival 2002! De skrev även ett par andra låtar som kommer att ingå som givna spår på Ginas kommande CD " Like Me". Deras låt "Lonely Life" spelades mycket flitigt på den Londbaserade digitalradiokanalen "Passion for the planet".

Under hösten erbjöds Gina att tillsammans med musikern Örjan Lidén skriva och framföra musiken till Teater Västernorrlands kommande uppsättning "Gå på lina" av engelsmannen Mike Kenney. Tyvärr blev Gina sjuk och kunde inte slutföra arbetet.